JoacimPahlman

Jag vet att just nu sitter det en väldigt söt person och läser igenom min blogg(A)<3!

som får mig att le lite smått(A)

Jag har slutat andas, varje andetag av denna luft från en planet jag inte längre vill vara en del av förpestar mina lungor med dessvärdelösa stank.

Egentligen var jag nog aldrig riktigt menad att fungera bland människor. Med mina störande dåliga kameleont skills, så passade jag nog aldrig in bland det övriga som bara valde att valsa efter andras pipa och anpassa sig in i det underbara sammhället vi lever i idag.

Nummer 1 på min lista som gör att jag inte kommer överleva dagen då jag ska fylla 25 är att jag helt enkelt väljer att lita på människor... Mycket jävla dumt av en...

Nummer 2 på min jävla lista är att jag är godtrogen.

Nummer 3 på min lista är att jag hela tiden envisas med att älska människor omkring mig. Och det är tydligen något man ska passa sig jävligt hårt för att göra.

Nummer 4 är ju det uppenbara jag försöker då och då även vara snäll. Fungerar tydligen inte heller.

Nummer 5 Jag är ju även social och fy fan för den som pratar för mycket. Då tycker människor helt plötsligt inte om en?

Antingen är man för pratglad, eller så är man för tillbakadragen. Finns bara en sak att konstatera av det vad fan du än väljer att göra här i livet så kommer du att göra fel, och vem fan du än försöker att vara så kommer du att vara fel. Bittert inte sant?

Då kan jag ta något som är jävligt bittert. När man beter sig som ett jävla as till pojkvän eller medmänniska då kan folk inte få nog av en, flickvänner etc blir som besatta.
Men passa dig fan för att försöka vara en bra pojkvän och en bra människa, för då kommer det någon och pissar dig i ögongloben tills du fan inte kan se annat än ett gult jävla moln av det du trodde var så bra... Så lämnas du där ensam med halvtaskig syn och gråtrunkandes till carolas julskiva.

Allvarligt talat väljer jag att skriva detta med en ton av bitterhet, som jag inte ens bär inom mig just nu.

Så här gick det till.

Jag träffade en tjej, (kliché) och jag kan fortfarande inte sluta le när jag tänker på det haha! Gud vad den människan har gjort mig uppriktigt lycklig!

Det var en helt vanlig fredag som vi träffades för första gången och det är och kommer nog alltid att vara en av det bästa dagarna i mitt liv. ( om du undrar varför jag skriver utan punkter etc så är det för att jag skriver i talspråk. I'm talking to you fucker)

Vi träffades faktiskt hemma hos mig, jag stod med en mopp i handen och kände mig lite som en halvschaskig John Travolta med en pissig smak i munnen av smuggeltobak. Och då klev hon innanför dörren hon måste rakt av ha varit den sötaste varelsen jag sett. En tjej vars karisma lyser ur ögonen och kan få vilken kille som helst att falla vid hennes fötter. Vilket jag gjorde jävligt snabbt tills jag insåg att jag precis hade moppat golvet och att jag blev lite fuktig i skägget. Nja riktigt så illa kanske det inte var, men det var känslan hur som helst.

Hon dominerade min värld och utklassade allt jag någonsin känt med hästlängder. Den utstrålningen... Hon kom faktiskt att bli lite av min hjälte, jag har aldrig imponerats av en människa så mycket i hela mitt liv.
Helt orädd, med blicken målmedvetet frammåt så visste hon att ingenting någonsin kommer att stå ivägen för vad just hon vill. Som sagt helt orädd, men egentligen ändå så rädd. Oförstörbar men ändå så skör.

Jag kände det på en gång, hon hade varit med om så mycket utan att på något vis ha levt längre än någon annan 17åring. Det hade härdat henne på det vackraste vis. Hon kom att bli min kantstötta ros, den vackraste av dem alla. Jag skulle vårda henne ömt det visste jag från första stund. Och det fanns inget tvivel om att jag tänkte göra det. Jag tänkte göra allt för den flickan. Min lilla, lilla flicka men ändå min stora hjälte så hård men ack så bräcklig.

Att det kunde rymmas så mycket attityd i en så liten kropp det var nästan oförståeligt, attityden var aldrig störande enbart charmig. Hon var min dröm.

Hon var allt jag såg i mig själv en kollision av totala motsatser. Högljud och tillbakadragen på samma gång, anpasslig, argsint men alltid så överhjärtligt god.

Hon är och kommer alltid att vara den absolut finaste och mest perfekta människa som finns.

Att älska någon innebär inte att en person är felfri, Att verkligen älska någon innebär att man älskar personen så pass mycket att de felen inte spelar någon roll... Och på det sättet älskar jag henne. Jag älskar henne allt med henne varenda millimeter av henne.

Vi gjorde allt tillsammans! Vi låg uppe och pratade hela nätterna älskade varandra konstant... Det fanns aldrig något tvivel egentligen om våran starka kärlek, utom den vanliga mänskliga rädslan. Vi pratade och jag kunde uppfatta att hela hennes kropp förstod mig. Vi hade något speciellt tillsammans kunde vi bli ett. Och det är det absolut sjukaste, absurdaste och underbaraste jag har varit med om på samma gång.

Den sanna kärleken sliter ner dig. Finns inte ett ord av sanning i det, för det jag kände när jag såg henne i ögonen och vi sammansmälte var inte ett uns av plåga. Jag har aldrig känt mig mäktigare än vid de stunderna.

Tidigare om jag har skrivit om känslor har jag försökt att uttrycka mig i vackra ord och fraser. Detta innehåller verken vackra ord eller fraser utan enbart sanningen om det känslorna som uppriktigt finns inom mig. Och hur mycket jag än försökte leta skulle jag inte finna ord för de underbara bitande känslorna som jag känner i mitt bröst när jag tänker på henne.

Hon svek mig, det fick hon göra en gång. För när man har hittat något som sliter i en på det sättet som ärliga känslor gör, så ger man upp sig själv.
Detta kan vara svårt att förstå, men jag ser det inte som att hon svek mig, mindre än jag svek henne. Då det känns som att jag känner henne som en del av mig själv, jag tror inte hon någonsin skulle vilja såra mig. Det var ett litet fel, men väger det upp mot alla känslor jag känner för henne?
svar: Nej.

Jag älskar dig Sandra Maria Sundbom

Inläggen är borttagna, då jag inte på något vis orkar föra en konflikt. För dem som har oroat sig för Liams roll i detta, jag förstår er. Men jag kan meddela att detta inte är något han, på något vis har blivit lidandes i denna konflikt. Allt jag säger är att han förtjänar båda sina föräldrar. Och till alla dem som har stöttat mig, tack. Verkligen tack ibland behöver man höra från andra att min inte enbart är en idiot. Jag ger inte upp min son och jag tänker inte föra ett tjaffs på någon personlig nivå utan enbart se till liams bästa, då han är den enda som är prioriterad i detta från min sida. Så tack.

Under hela gårdagen så har jag haft min lilla son hemma! Och därför har jag inte riktigt haft tid att sitta och blogga. Jag förstår att det är jobbigt, men vissa saker måste ibland gå före mina kära läsare som ökar dramatiskt. Kommentera gärna inläggen!

Jag fick även igår sällskap av min sons oerhört bittre gudfar, Moffa som också är välsignad med den "otroliga" förmågan att störa sig på olika ting i den vanliga vardagen.

Bland annat så såg vi igår att stor filmen vi alla här väntat på, likt skoltrötta ungdommar inväntar ledigheten. Stunden är nu kommen för våra familjer att än en gång få ligga dubbelvikta av skratt upptravade i stora högar i biosalongen. Våra liv kommer att beröras, berikas och vårat intellekt kommer att öka avsevärt. Snart har den äntligen premiär, Götakanal 3!

Allvarligt talat jag förstår att när man omkring 10-20 år efter man har släppt en riktig stor film kan vilja skapa en uppföljare till denna film. Och ja den idén både uppskattas och säljer! Men det finns inget värre än när man en tredje gång ska försöka pressa fram de sista riksdalerna ur filmen. Och när man dessutom ska sätta Magnus Härenstam, i någon smörig intervju med expressen, där han pratar om Götakanal som en svensk rättighet? Undra vad för genial och nyskapande idé dem hade den här gången? Ett race på Göta kanal kanske?

Tyvärr Sverige säger jag! Vi hade inte ens tur med vädret den här gången!
P.S. Undra om Wallander 137 kommer ut i år? Är redan spänd av förväntan!

Känner mig så inspirerad av trilogier idag så jag kör en även jag:
Fuck svenska film industrin, fuck Wallander. Men mest av allt fuck Götakanal 3!

Efter en lång nattlig diskussion, så konstaterade jag att jag aldrig skulle kunna leva med, att ha uppfostrat en mänsklig maskin. Jag kan inte riktigt bestämma mig, om man som förälder har gjort rätt eller fel om man har fostrat en så död människa.

Allvarligt talat det finns inget som skrämmer mig så mycket, som människor som nöjer sig med det lilla. Det är ett ämne som hos gemene man låter väldigt romantiskt, "med det lilla fina här i livet". Jantelagen(1933) som fullkomligt brutalt och skriker ut budskapen vi följer i vårt avlånga land.

Men ta en helt vanlig medel svensson. Som hamnar på en dålig arbetsplats, med pissförhållanden och som knappt ger honom någon inkomst. Men ändå stannar han där och ser det som "sin plats". Utan några andra drömmar än att kanske när han väl tar ut semestern, kunna ta husvagnen och åka över till åland för då är dem utomlands! Och då kan han gå ut och ta en folköl i kvälls solen, utan att deras grannar ska få en dålig bild av dem.

Och när "kärringen" som han kallar henne (inför sina arbetskollegor), har snytit och stoppat om de 2,3 barnen. Stegar hon ut i sin "hel checka" blekröda tränings overall, för att lite putt be mannen att ta det lugnt med alkoholen. Dem är ju minsann vid 40 års ålder inga ungdommar längre. Och efter en 20 minuter lång dispyt med enbart två lågmälda ordväxlingar, så kommer hon på att dem faktiskt är "utomlands". Och hon släpper då till i "en lite djurisk ställning" missionären så att mannen får ligga för första gången på ett halvår.

Sedan semestrar familjen vidare lyckligt ovetandes, om att när barnen flyttar ut så kommer han börja dunka den finska lagerstäderskan på jobbet. Och då krossas "familjelyckan" barnbarnen gråter förtvivlat. Och kärringen som hon kallades inför hans kollegor, skvallrar i tysthet för sina vänninor om hur liten kuk hennes föredetting hade.

Jag ber ödmjukast om ursäkt om min politiska åsikt någonstans lite oskyldigt träder fram under detta inlägg!

JANTELAGEN (tänkte bifoga den)

1. Du ska inte tro att du är något
2. Du ska inte tro att du är lika god som vi
3. Du ska inte tro att du är klokare än vi
4. Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi
5. Du ska inte tro att du vet mer än vi
6. Du ska inte tro att du är förmer än vi
7. Du ska inte tro att du duger till något
8. Du ska inte skratta åt oss
9. Du ska inte tro att någon bryr sig om dig
10. Du ska inte tro att du kan lära oss något

Vad kommer nu jo fuck "det lilla här i livet".

Ja jag kan ju inte sluta klaga riktigt än!
Jag satte mig framför datorn här om dagen, hade tråkigt bestämde mig för att kolla upp
vad som händer och inte händer i eskilstuna. Googlar och tar mig in på ekuriren.se.

Bla bla bla... skottlossning nyfors... bla... Alkis huggen torshälla bla bla bla.... Inget ovanligt,
när jag helt plötsligt snubblar över något riktigt intressant. Någon dum kärring har skickat in
någon värdelös insändare där hon klagar på att dem har bestämt sig för att avskaffa gratis
cyckelhjälmar, till års kurs 4...

Hennes insändare såg typ som så här... "Ja nu har tydligen våran regering bestämt sig
för att ta bort gratis utdelningen av cyckelhjälmar till våra barn. Varje vecka läser man om att
barnen blir mer och mer överviktiga bla bla bla... Jag förstår att regeringen vill spara in pengar
Men varför tar man inte bort busskorten istället? Med vidare argument som---> cyckelhjälmar
räddar liv. Barnen måste cyckla mer och hej jag är totalt hjärndöd.......

Allvarligt har ni någon gång sett en unge bli transporterad till skolan i en cyckelhjälm?
Då börjar jag genast tänka på dem som går i skolan tillexempel i Kjula, och sen ska börja skolan
7an i skiftinge det är en sträcka på säkert 4 mil ska dem cyckla fram och tillbaka till skolan?
Och sedan kan man spekulera vidare föräldrar som har råd att köpa en cyckel till ungen
men inte en cyckelhjälm bör inte dem skjutas? Och vad ska en riktigt fattig förälder göra
som bor 2 mil från skolan som inte har råd att betala 1,200:- för ett busskort? Eskortera barnet
på ryggen?

Tar ni bort något som är gratis så blir svensson arg.

Vi avslutar det här likadant Fuck cyckel hjälm.

Tar ni bort något som är gratis så blir svensson arg!

Allvarligt talat så funderar jag seriöst på att börja blogga!
Jag har haft min blogg i över ett år och knappt orkat skriva i den.
Jag har aldrig tidigare förstått meningen i att lägga upp sina känslor och sin dagbok till andras beskådning.
Och det gör jag fortfarande inte. Så det kanske är det som är meningen:)
Men vad fan om det på något vis skulle berika andra människors liv att sitta och fördriva tiden med att läsa om mitt sura liv som att dem inte har fullt upp med att leva sina egna så^^ Fine jag delar med mig av en bit eller två.

Jag sitter just nu instängd för mig själv medans morsan springer runt febrilt i min lägenhet och eldar rökelser och spelar medial musik och försöker hamna i rätt stämmning för kvällens cirkel. ( Hon är ett medium). No offence morsan du är allt för söt du :) ganska mysigt att ha henne i närheten faktiskt!

Och så började jag fundera över bloggar och bloggare, seriöst hur korkade är vissa människor. Dem blottar sitt liv på internet där det sitter 300.000 idioter  som får full tillgång till det man skriver och dokumenterar. Sen helt plötsligt när folk undrar vad dem håller på med, eller i fråga sätter vad dem håller på med, då skriver dem ytterligare ett inlägg där dem har mage att klaga på att folk läser och har egna åsikter om vad dem läser? Herregud förväntar man sig verkligen att folk ska sitta och läsa det man skriver objektivt och neutralt? Lär er ta lite kritik nu för fan...

När man skriver något och lägger upp det på internet så är man dum i huvudet!
Och här sitter jag!

Jag har bestämt mig för att helt ändra spår på min blogg istället för att slänga upp en deprimerad text då och då för att man är lite deppig. För att man tillexempel har varit med om en svår separation, inte alltid har möjlighet att träffa sin son så ofta som man önskar, är arbetslös eller dylikt. Så ska jag starta en blogg där jag bara ska klaga på allt. Det är ändå det jag är bäst på! Inget ämne kommer att få bli lämnat i fred. Jag ska analysera och kritisera allt!

Jag tänkte precis sluta skriva när jag insåg att det antagligen inte finns något bättre sätt att starta en blogg där man ska klaga på allt än att inleda det hela med att klaga på själva bloggandet. Fuck blogg! Nu kör vi!

// Icchay

Jag orkar helt enkelt inte längre... Jag har lagt av, lagt mig själv helt åt sidan för andras höga nöje... Det är väl egentligen där jag alltid har varit... För pissad på för att riktigt våga, för nertryckt för att riktigt orka... Du som alldeles nyligen korsade min väg, som så gärna raserade allt jag hade...  Till dig vill jag dedikera en uppriktig och välmenad mening... Håll dig undan... Om du ändå ska ta det som var mitt allt så stå åtminstonde för det vårda det ömt... För det var det jag älskade mest... Avfärda det för i helvete inte, ignorera det inte... Jag förstår inte ens varför jag bryr mig så mycket... Kanske för att det är något som jag älskar högre än mig själv... Så nu när du har tömt mitt hjärta totalt... VÅRDA FÖR I HELVETE DET DU TOG DIN HORA OM JAG NÅGONSIN SKA KUNNA ACCEPTERA DIG............................................ Förstå välmeningen i det din dumma jävel... hon älskar dig.........

Raderna flödar förbi innanför mina ögonlock, men varje gång jag försöker att omformulera de varma orden som fyller mitt understimulerade huvud, och hastigt bultande hjärta så blir det inte rätt. Alltid har orden med automatik hittat sin egna plats, på de små raderna som har skapat en spegelbild av mitt inre. När pennan flödar fritt, och med ett skrapande ljud ristar in text, som blir ett litterärt självporträtt av mig.

 

Men inte nu, verken med ord, tårar eller kroppsspråk kan jag ens skapa en inblick för mig själv i hur jag känner. Allt låter blasé, och det känns som att jag misshandlar och vanvårdar alla de underbara nya känslorna som väckts inom mig. Genom att ens försöka att avbilda denna undersköna kärlek som har byggds upp och fyllt hela mig med glädje och stolthet.

 

Det kan omöjligt finnas ett, eller ens flera ord, som kan beskriva hur det känns att nervöst vänta på sitt första barn. Det måste vara den ultimata stoltheten, och den innerligaste kärleken att vänta på sin lilla ängel.  På grund av min oförmåga att kunna beskriva min lycka, så avrundar vi med att jag är världens mest lyckligt lottade unga pappa!

med en söt bitter smak i munnen spottar jag glas och asfalt, tårarna börjar rinna i ett försökt att hålla det kallt. vart ifrån kom de där slagen jag blev slagen i magen och uppdragen i kragen, Överkörd och bedragen och mitt ansikte såg ut som satoils toast med skagen. Hatet börjar växa inom mig det kommer in på mig smyger, adrenalinet pumpar och fradgan flyger. I samma takt som mina ögon färgas röda så skriker mina instinkter döda döda döda. Jag slet tag i den närmaste sen minns jag inte mycket mer, mörker skrik och spott är allt jag i mina minnen ser. Jag öppnar mina ögon och lyssnar till mina egna andetag knogarna värker efter att ha avvärkat ett flertal slag, och du kanske undrar för dig själv vem i helvete e jag, han som skriker vilt och och slår omkring sig och förstör allt som ett bombnedslag. Hejsan jag här här nu och jag kommer att bli eran dommedag