Trasig
Jag har slutat andas, varje andetag av denna luft från en planet jag inte längre vill vara en del av förpestar mina lungor med dessvärdelösa stank.
Egentligen var jag nog aldrig riktigt menad att fungera bland människor. Med mina störande dåliga kameleont skills, så passade jag nog aldrig in bland det övriga som bara valde att valsa efter andras pipa och anpassa sig in i det underbara sammhället vi lever i idag.
Nummer 1 på min lista som gör att jag inte kommer överleva dagen då jag ska fylla 25 är att jag helt enkelt väljer att lita på människor... Mycket jävla dumt av en...
Nummer 2 på min jävla lista är att jag är godtrogen.
Nummer 3 på min lista är att jag hela tiden envisas med att älska människor omkring mig. Och det är tydligen något man ska passa sig jävligt hårt för att göra.
Nummer 4 är ju det uppenbara jag försöker då och då även vara snäll. Fungerar tydligen inte heller.
Nummer 5 Jag är ju även social och fy fan för den som pratar för mycket. Då tycker människor helt plötsligt inte om en?
Antingen är man för pratglad, eller så är man för tillbakadragen. Finns bara en sak att konstatera av det vad fan du än väljer att göra här i livet så kommer du att göra fel, och vem fan du än försöker att vara så kommer du att vara fel. Bittert inte sant?
Då kan jag ta något som är jävligt bittert. När man beter sig som ett jävla as till pojkvän eller medmänniska då kan folk inte få nog av en, flickvänner etc blir som besatta.
Men passa dig fan för att försöka vara en bra pojkvän och en bra människa, för då kommer det någon och pissar dig i ögongloben tills du fan inte kan se annat än ett gult jävla moln av det du trodde var så bra... Så lämnas du där ensam med halvtaskig syn och gråtrunkandes till carolas julskiva.
Allvarligt talat väljer jag att skriva detta med en ton av bitterhet, som jag inte ens bär inom mig just nu.
Så här gick det till.
Jag träffade en tjej, (kliché) och jag kan fortfarande inte sluta le när jag tänker på det haha! Gud vad den människan har gjort mig uppriktigt lycklig!
Det var en helt vanlig fredag som vi träffades för första gången och det är och kommer nog alltid att vara en av det bästa dagarna i mitt liv. ( om du undrar varför jag skriver utan punkter etc så är det för att jag skriver i talspråk. I'm talking to you fucker)
Vi träffades faktiskt hemma hos mig, jag stod med en mopp i handen och kände mig lite som en halvschaskig John Travolta med en pissig smak i munnen av smuggeltobak. Och då klev hon innanför dörren hon måste rakt av ha varit den sötaste varelsen jag sett. En tjej vars karisma lyser ur ögonen och kan få vilken kille som helst att falla vid hennes fötter. Vilket jag gjorde jävligt snabbt tills jag insåg att jag precis hade moppat golvet och att jag blev lite fuktig i skägget. Nja riktigt så illa kanske det inte var, men det var känslan hur som helst.
Hon dominerade min värld och utklassade allt jag någonsin känt med hästlängder. Den utstrålningen... Hon kom faktiskt att bli lite av min hjälte, jag har aldrig imponerats av en människa så mycket i hela mitt liv.
Helt orädd, med blicken målmedvetet frammåt så visste hon att ingenting någonsin kommer att stå ivägen för vad just hon vill. Som sagt helt orädd, men egentligen ändå så rädd. Oförstörbar men ändå så skör.
Jag kände det på en gång, hon hade varit med om så mycket utan att på något vis ha levt längre än någon annan 17åring. Det hade härdat henne på det vackraste vis. Hon kom att bli min kantstötta ros, den vackraste av dem alla. Jag skulle vårda henne ömt det visste jag från första stund. Och det fanns inget tvivel om att jag tänkte göra det. Jag tänkte göra allt för den flickan. Min lilla, lilla flicka men ändå min stora hjälte så hård men ack så bräcklig.
Att det kunde rymmas så mycket attityd i en så liten kropp det var nästan oförståeligt, attityden var aldrig störande enbart charmig. Hon var min dröm.
Hon var allt jag såg i mig själv en kollision av totala motsatser. Högljud och tillbakadragen på samma gång, anpasslig, argsint men alltid så överhjärtligt god.
Hon är och kommer alltid att vara den absolut finaste och mest perfekta människa som finns.
Att älska någon innebär inte att en person är felfri, Att verkligen älska någon innebär att man älskar personen så pass mycket att de felen inte spelar någon roll... Och på det sättet älskar jag henne. Jag älskar henne allt med henne varenda millimeter av henne.
Vi gjorde allt tillsammans! Vi låg uppe och pratade hela nätterna älskade varandra konstant... Det fanns aldrig något tvivel egentligen om våran starka kärlek, utom den vanliga mänskliga rädslan. Vi pratade och jag kunde uppfatta att hela hennes kropp förstod mig. Vi hade något speciellt tillsammans kunde vi bli ett. Och det är det absolut sjukaste, absurdaste och underbaraste jag har varit med om på samma gång.
Den sanna kärleken sliter ner dig. Finns inte ett ord av sanning i det, för det jag kände när jag såg henne i ögonen och vi sammansmälte var inte ett uns av plåga. Jag har aldrig känt mig mäktigare än vid de stunderna.
Tidigare om jag har skrivit om känslor har jag försökt att uttrycka mig i vackra ord och fraser. Detta innehåller verken vackra ord eller fraser utan enbart sanningen om det känslorna som uppriktigt finns inom mig. Och hur mycket jag än försökte leta skulle jag inte finna ord för de underbara bitande känslorna som jag känner i mitt bröst när jag tänker på henne.
Hon svek mig, det fick hon göra en gång. För när man har hittat något som sliter i en på det sättet som ärliga känslor gör, så ger man upp sig själv.
Detta kan vara svårt att förstå, men jag ser det inte som att hon svek mig, mindre än jag svek henne. Då det känns som att jag känner henne som en del av mig själv, jag tror inte hon någonsin skulle vilja såra mig. Det var ett litet fel, men väger det upp mot alla känslor jag känner för henne?
svar: Nej.
Jag älskar dig Sandra Maria Sundbom
Egentligen var jag nog aldrig riktigt menad att fungera bland människor. Med mina störande dåliga kameleont skills, så passade jag nog aldrig in bland det övriga som bara valde att valsa efter andras pipa och anpassa sig in i det underbara sammhället vi lever i idag.
Nummer 1 på min lista som gör att jag inte kommer överleva dagen då jag ska fylla 25 är att jag helt enkelt väljer att lita på människor... Mycket jävla dumt av en...
Nummer 2 på min jävla lista är att jag är godtrogen.
Nummer 3 på min lista är att jag hela tiden envisas med att älska människor omkring mig. Och det är tydligen något man ska passa sig jävligt hårt för att göra.
Nummer 4 är ju det uppenbara jag försöker då och då även vara snäll. Fungerar tydligen inte heller.
Nummer 5 Jag är ju även social och fy fan för den som pratar för mycket. Då tycker människor helt plötsligt inte om en?
Antingen är man för pratglad, eller så är man för tillbakadragen. Finns bara en sak att konstatera av det vad fan du än väljer att göra här i livet så kommer du att göra fel, och vem fan du än försöker att vara så kommer du att vara fel. Bittert inte sant?
Då kan jag ta något som är jävligt bittert. När man beter sig som ett jävla as till pojkvän eller medmänniska då kan folk inte få nog av en, flickvänner etc blir som besatta.
Men passa dig fan för att försöka vara en bra pojkvän och en bra människa, för då kommer det någon och pissar dig i ögongloben tills du fan inte kan se annat än ett gult jävla moln av det du trodde var så bra... Så lämnas du där ensam med halvtaskig syn och gråtrunkandes till carolas julskiva.
Allvarligt talat väljer jag att skriva detta med en ton av bitterhet, som jag inte ens bär inom mig just nu.
Så här gick det till.
Jag träffade en tjej, (kliché) och jag kan fortfarande inte sluta le när jag tänker på det haha! Gud vad den människan har gjort mig uppriktigt lycklig!
Det var en helt vanlig fredag som vi träffades för första gången och det är och kommer nog alltid att vara en av det bästa dagarna i mitt liv. ( om du undrar varför jag skriver utan punkter etc så är det för att jag skriver i talspråk. I'm talking to you fucker)
Vi träffades faktiskt hemma hos mig, jag stod med en mopp i handen och kände mig lite som en halvschaskig John Travolta med en pissig smak i munnen av smuggeltobak. Och då klev hon innanför dörren hon måste rakt av ha varit den sötaste varelsen jag sett. En tjej vars karisma lyser ur ögonen och kan få vilken kille som helst att falla vid hennes fötter. Vilket jag gjorde jävligt snabbt tills jag insåg att jag precis hade moppat golvet och att jag blev lite fuktig i skägget. Nja riktigt så illa kanske det inte var, men det var känslan hur som helst.
Hon dominerade min värld och utklassade allt jag någonsin känt med hästlängder. Den utstrålningen... Hon kom faktiskt att bli lite av min hjälte, jag har aldrig imponerats av en människa så mycket i hela mitt liv.
Helt orädd, med blicken målmedvetet frammåt så visste hon att ingenting någonsin kommer att stå ivägen för vad just hon vill. Som sagt helt orädd, men egentligen ändå så rädd. Oförstörbar men ändå så skör.
Jag kände det på en gång, hon hade varit med om så mycket utan att på något vis ha levt längre än någon annan 17åring. Det hade härdat henne på det vackraste vis. Hon kom att bli min kantstötta ros, den vackraste av dem alla. Jag skulle vårda henne ömt det visste jag från första stund. Och det fanns inget tvivel om att jag tänkte göra det. Jag tänkte göra allt för den flickan. Min lilla, lilla flicka men ändå min stora hjälte så hård men ack så bräcklig.
Att det kunde rymmas så mycket attityd i en så liten kropp det var nästan oförståeligt, attityden var aldrig störande enbart charmig. Hon var min dröm.
Hon var allt jag såg i mig själv en kollision av totala motsatser. Högljud och tillbakadragen på samma gång, anpasslig, argsint men alltid så överhjärtligt god.
Hon är och kommer alltid att vara den absolut finaste och mest perfekta människa som finns.
Att älska någon innebär inte att en person är felfri, Att verkligen älska någon innebär att man älskar personen så pass mycket att de felen inte spelar någon roll... Och på det sättet älskar jag henne. Jag älskar henne allt med henne varenda millimeter av henne.
Vi gjorde allt tillsammans! Vi låg uppe och pratade hela nätterna älskade varandra konstant... Det fanns aldrig något tvivel egentligen om våran starka kärlek, utom den vanliga mänskliga rädslan. Vi pratade och jag kunde uppfatta att hela hennes kropp förstod mig. Vi hade något speciellt tillsammans kunde vi bli ett. Och det är det absolut sjukaste, absurdaste och underbaraste jag har varit med om på samma gång.
Den sanna kärleken sliter ner dig. Finns inte ett ord av sanning i det, för det jag kände när jag såg henne i ögonen och vi sammansmälte var inte ett uns av plåga. Jag har aldrig känt mig mäktigare än vid de stunderna.
Tidigare om jag har skrivit om känslor har jag försökt att uttrycka mig i vackra ord och fraser. Detta innehåller verken vackra ord eller fraser utan enbart sanningen om det känslorna som uppriktigt finns inom mig. Och hur mycket jag än försökte leta skulle jag inte finna ord för de underbara bitande känslorna som jag känner i mitt bröst när jag tänker på henne.
Hon svek mig, det fick hon göra en gång. För när man har hittat något som sliter i en på det sättet som ärliga känslor gör, så ger man upp sig själv.
Detta kan vara svårt att förstå, men jag ser det inte som att hon svek mig, mindre än jag svek henne. Då det känns som att jag känner henne som en del av mig själv, jag tror inte hon någonsin skulle vilja såra mig. Det var ett litet fel, men väger det upp mot alla känslor jag känner för henne?
svar: Nej.
Jag älskar dig Sandra Maria Sundbom
