JoacimPahlman

Hon känner hur hans plågade lungor en än gång försöker att bearbeta den isande luften.
Det känns som en inre strid ökar för varje steg hon tar, när kölden anfaller henne.
Med värmen från hennes frustande andetag så försöker hon att slå tillbaka vinterns kyla.
Marken som tidigare var fuktig och behaglig, har nu blivit våldgästad av vinterns famntag.
De små dropparna av dagg, har omvandlats till pärlor av glas.
Pärlor som splittras under hennes fötter. När pärlorna hamnar under hennes fots tyngd, ger
de ifrån sig ett förkrossat ljud. Precis som kackerlackorna försöker de varna sina närmaste, om den
annalkande faran. Ljudet av pärlornas uppror skär igenom hennes silkeslena kropp, och skapar en skälvande
ilning som färdas längs hennes ryggrad, för att sedan skära in i hennes hjärta som en köldens dolk.
Fast en hjärtat förblöder, och lungorna slår tillbaka i protest så måste hon fortsätta.
Hennes namn är sommaren, och som alla år så strider hon mot hösten. Han träder fram med dödens hand,
Och skapar bitterhet och förruttnelse. Han är vinterns budbärare, som får fåglar att fly och deras kvitter
att dö ut. Löv faller, dör och förtvinar av hans blotta närvaro. Likt som hoppet står hon kvar,
och anfaller med allt hon har. Hon försöker att förhindra vintern med en värmande vind.
Hon tillkallar solen i ett försökt att riva ner vinterns barriärer.
För varje dag som går, ser hon allt det hon har skapat sakta dö ut.
Hon brister ut i tårar och lägger sig för att vila. Vi minns fortfarande fåglarnas kvitter och den värmande vinden.
Fortfarande kan vi höra hur hennes värmande röst slår igenom våra frusna kroppar.
Hon vilar upp sig för att kunna resa sig igen, och slå tillbaka.